Jag minns när jag hade endast en sann vän, som jag tyckte då. Hon var mitt allt, och jag var hennes. Vi delade allt. Vi bodde hos varandra. Veckor i sträck. Vi kunde inte få nog. Vi tänkte att såhär skulle det vara för alltid. Vi bestämde vad våra barn skulle heta, hur dom skulle se ut och vart vi skulle bo. Våra barn skulle bli bästa kompisar precis som vi. Vi köpte likadana kläder och skor. Omedvetet och medvetet. Vi kunde prata i telefonen i timmar. Inget kom någonsin imellan.
Vi hade hemligheter om allt. Vi var oskiljaktiga. Vi bodde långt ifrån varandra. Men varje gång vi träffades fortsatte vi från där vi tidigare slutat. Vi hade något speciellt. Och det visste vi om. Det var på den tiden vi var små. Vi skrev varandras namn på våra armar. Varandras autografer på våra ben. Allt var på den tiden världen var vår.
