Hej-jag-heter-anna-mina-grodben-ser-udda-ut-när-jag-skuttar.

I samma takt som mörkret drar sig undan lite tidigare för varje morgon så stiger humöret. Knastrande steg över en kall och torr fotbollsplan för tankarna tillbaka till lågstadiet, hopprep och studsbollar. Underbart tycker jag!

Plötsligt vill man göra ett litet skutt för sig själv i vad jag skulle vilja kalla vårsolen. Men det gör man ju inte, det skulle se lustigt ut om alla skuttade omkring för sig själva så där.

...Och det skulle se mycket lustigt ut om jag tog en glädjeskutt. För jag kan inte skutta på rätt sätt. Mina ben viker sig och ser allmänt udda ut. Vad är grejen med det liksom? Det är en fråga jag ställt mig sen tvåan. Barn kan vara så elaka ibland.

Fred.

en tanke: Lever Kalle fortfarande?

Vad är grejen?

Något jag inte förstår är varför individer av det manliga släktet skriker när dom kollar på sport? Speciellt Fotboll. Jag förstår inte grejen med det. Är det något med testosteronet som gör dessa gapande killar/män/gubbar mindre intelligenta? För tillfället alltså. Jag menar, folks, dom kan inte höra er!!! Erat lilla vrål påverkar INTE ronaldinho o hans spanska crew.

Okej, jag kan ju förstå om man är ett gäng, man är inne i matchen triggar upp varandra och så plötsligt kommer det *vrååååål*. Men när man är ensam? Vad är grejen med att skrika rätt ut i luften och låta som att man får benet amputerat? -ingen bedövning vill jag tillägga.

Jag kan inte ens prata för mig själv om jag är ensam. Det känns alldeles för... dumt.

Nej, detta förblir för mig en gåta.

Det var då jag gav upp och började äta istället...

Igår kväll, klockan 9, gick jag oskyldigt och snällt på gatan på väg hem till Bella. Det var lite mörkt, lite kusligt, lite som vanligt på hästhovsvägen... Jag som är extremt mörkrädd var inte alls rädd igår, jag vet inte vad det berodde på men jag var i varje fall inte rädd. Men så plötsligt hände något otroligt sjukt!

Jag hör ett prassel och POFF, så släcks gatulampan ovanför mitt huvud! Jag trodde jag skulle svimma! VAD FAN HÄNDER!?

...Ngt står inte rätt till. Be WARE!

Min faiblesse

Det har onekligen varit en kall, lång och ensam vinter. En vinter som är på väg bort. Jag kan ju bara hoppas på att våren för med sig värme, kärlek och passion. Det är klyschigt, jag vet. Men ibland lever jag för klyschor.

Eller vem försöker jag lura? Jag ÄLSKAR klyschor, fullt ut. Lika mycket som jag älskar musik, kläder, mat, killar, så älskar jag klyschor. Det är bara en av mina många, mååånga faiblesser. Gillar jag romantik? Jag gillar , älskar, det som är beyond romantik; klyschor.

Jag blir trés förvånad om jag får uppleva det själv snart.

fred.