Le, du är med mig

Tänk alla de gånger man suttit förkrossad, nedstämd och helt utan hopp. De gånger då det helt plötsligt inte existerar något "vi mot världen" utan något mer likt "världen mot mig".

Handen på hjärtat så har jag minst ett sådant ögonblick om dagen. Mjölken är slut; förkrossad. Alla strumpor som någonsin funnits är borta; förkrossad. Tandkrämskorken vill inte samarbeta (kmr du ihåg?); förkrossad.

Okej, fullt så allvarligt är det inte men ni förstår sammanhanget. Det som är bra med det jag just beskrev är att jag blir lika glad som jag kan bli förkrossad av lika små ,och för andra, triviala saker.

Det kanske är några utav de viktigaste egenskaperna vi har. Förmågan att kunna uppskatta saker, och personer, och förmågan att faktiskt kunna bli sårad. Om vi inte kan bli ledsna över något, kan vi inte heller uppskatta dom på samma sätt sedan.

Tänk på det.

Fred.