"...Hon hade fyllt sexton och han skulle. Hon var fantastisk, men inte hans. Minns hon?
Alla kvällarna på golvet framför hennes stereo. Ed Harcourts röst. Hannes som bad Jessica att lyssna extra noggrant när rösten kom fram till första raden i andra versen i ”She fell into my arms”. Jessicas rum var inte ostädat men rörigt. Böckerna han hade lånat ut till henne, med små citat av Håkan Hellström på fortsättsbladen, låg orörda i en stapel på golvet under sängen. De drack te och låtsades vara vuxna. Eller så satt de bara tysta och det var också ganska okej; allt som hördes var bilarna ute på gatan och det sugande ljudet av hennes läppar mot den varma porslinsmuggen. Hannes och Jessica var bara vänner, bara vänner. Än så länge. Det sista var hennes tillägg, om någon frågade. "

Nu är det fjärde gången jag läser detta välskrivna mästerverk. Ronnie Sandahl!