Gammal vänskap rostar aldrig

Frida, Frida, Frida... Så vi möts igen.
Jag och Frida har vart kompisar hela våra liv. Det började då vi föddes. Våra morsor var bästa vänninor. Vi skulle ha vart nästan exakt lika gammla. Men jag var för nyfiken på världen.
åren gick och vi sov hos varandra ett par helger i taget. Hon bodde i Annedalen och jag, som jag alltid gjort, i Gråbo. Så höll vi på ett tag. Med mellanrum på en till två månader. Varje gång vi sågs umgicks vi dagar och nätter i sträck. och så gick det ett par månader...

De senaste två åren har vi inte setts så mkt. Vi har stött på varandra ca tre ggr i nordstan. Alltid samma sak. - Men hej, HEJ, pussokram, vad gör du här, o va kul. Hur mår alla hemma, kram kram puss puss, måste rusa. och så tänker man tillbaka på den underbara tiden vi hade tillsammans. Jag såg alltid Frida som min allra bästa kompis. Jag skröt om hur kul vi hade det till klassen. Och på mitt kalas i trean var det upp till bevis. Frida stannade hos mig över helgen, på fredagen var det kalas. Vi visade genast vilka som bestämde genom att ha samma frisyr, kläder och smink. Det var vi två, en blondin och en brunnet. Oskiljbara. Vi höll hårt i varandra och släppte inte. Vi bildade ngn slags klubb där på kalaset...

Det vara bara vi två dock. Och Isabelle. Alla blev avundsjuka. Kanske var det just det vi ville också... Det finns så många oslagbara minnen. Senaste var midsommar 2005. Jag stannade såkart över helgen, som alltid. Vi hoppade på studsmattan och... bara var. Det är en speciell vänskap vi har, jag och Frida. Vi ses inte på år men kan alltid fortsätta där vi slutade.

Gammal vänskap rostar aldrig.