However much you use me baby, come on use me more

Klockan är 03.08. Och jag kommer på mig själv med att tänka... " Vad gör du nu?"

Det är samma himmel överallt. Det vet ju alla. Himlen kan vara ständigt närvarande och nära, samtidigt som den är så oändligt långt borta.

Klockan är runt två på natten, utanför fönstret är det 29 grader, innanför är det 24. Jag kan inte sova. Och allt är bara så typiskt. Det är typiskt att mitt lakan snott sig, det är typiskt att AC.n låter som den gör. Typsikt alltihop. Det är ett förvånansvärt dåligt humör jag vaknar upp med den där natten klockan två. Och plötsligt förstår jag innebörden med att "vakna på fel sida". Jag ser ut genom fönstret, efter att ha rest på mig och vänt mig om. Typiskt att fönstret ska vara åt det hållet. Jag ser karlavagnen uppenbara sig, hemma känns inte så långt borta längre.

Det är mörkt ute, jag har släckt alla lampor där nere, det är tyst nu. Alla salongsberusade 40+ människor har gått och lagt sig. Jag känner mig mäktig där jag tassar runt i en alldeles för stor tröja, samtidigt som jag känner mig liten. Jag klättrar ganska vant uppför stegen som fungerar som trappa upp till mitt sovrum. Takfönstret är öppet. Jag känner redan nu hur det kliar över hela kroppen av alla myggbett som kommer irritera mig så småningom. När jag ligger i min säng har jag takfönstret ovanför mitt huvud. Utanför fönstret ser jag karlavagnen.

...tillslut är vi på väg hem igen. Vi ser knappt varandra. Vi tre i sommarnatten, vi är nära varandra. Såhär ska det alltid vara. Vi ser alla upp mot himlen. Vi pratar om det mesta och allt känns bra, det är sommar och jag är omgiven av mina bästa vänner. Ovanför våra huvuden ser vi karlavagnen.